Ge dig själv chansen att verkligen leva!
Lever du? Lever du på riktigt? Lever du utan hat, förakt, känslan av att någon annan är bättre än dig och det kväver dig, dåligt självförtroende eller fruktansvärd självkänsla? Känner du att många andra har det du inte har? Saknar du någpn eller någonting utan att göra någonting åt det? Finns det saker du önskar du sa, vill säga, men inte gör? Finns det sånt du vill göra som du också kan, men inte riktigt vågar? Om det är så, kan du då ärligt säga att du lever? Jag menar, verkligen lever?
Någonstans inom oss behövs lite ilska, lite tjurighet och avundsjuka. Det är mänskligt & ger oss det "go" och den drivkraft vi ibland behöver som människor. Vi behöver känna att vi vill ha saker vi inte kan få omedelbart, för att ha något att sträva efter. Vi behöver också en eller flera hjälpande händer på vägen. Någon att hålla om när det blåser. Frågan är om det går lika bra med vän som ovän? Många gånger känner jag att de är dem jag vart mest osams med som pushat mig i rätt riktning. Som får mig att vilja ännu mer, vilja visa ännu mer och hur mycket jag faktiskt klarar av. Mina vänner vet ju redan vad jag är kapabel till och tvekar inte!
Men samtidigt, vad definierar en ovän? Är vi inte lite väl gamla för att prata ovänner, bråk och tjaffs? Eller kommer det alltid att finnas? Don´t know! Hur många onödiga bråk hamnar vi inte i genom livets gång? Vi bråkar om de mest oväsentliga i timmar, dagar, månader, år! Herregud, att vi inte bara ger oss? Att vi inte bara skiter i de små saker som bildar så enorma fighter! Fan oss! Fan mänskligheten!
Jag har lärt mig vansinnigt mycket under praktiken. Det handlar inte bara om att torka någon i rumpan, mata någon som inte kan föra skeden till munnen själv, utsätta rygg och ben för fruktansvärd smärta pga alla tunga lyft. Det handlar också om att ge av sitt allra innersta. Försöka att förstå hur andra har det, komma med lösningar och förslag. Lösa konflikter och göra lite vad andra vill och inte bara vad "jag" önskar! Ni vet, ge och ta!
Vi föds, vi formas, vi vill ha ansvar, vi får ansvar, men sen tar ivi nget ansvar för vårt handlande. Vi ljuger (erkänn nu, det gör vi allihop) och de som menar att de inte gör det ljuger allra mest, vi sårar och vi är vansinnigt egocentriska. Allt kan inte alltid bli som just jag vill, inte heller ni!
Vi är stolta, vi är fullmatade med skit från omgivningen att inte förlåta, utan att hata! Jag hatar ingen! Jag tycker mindre bra om saker vissa människor gör. Men borde det hindra mig från att vara en förståelsefull människa som helt ärligt kan tänka att " Ja, vill han/hon göra på det viset så är det dennes beslut. Bara han/hon är lycklig så!"
Hur vore världen om vi levde efter orden:
" Älska, glömma & Förlåta! "
Någonstans inom oss behövs lite ilska, lite tjurighet och avundsjuka. Det är mänskligt & ger oss det "go" och den drivkraft vi ibland behöver som människor. Vi behöver känna att vi vill ha saker vi inte kan få omedelbart, för att ha något att sträva efter. Vi behöver också en eller flera hjälpande händer på vägen. Någon att hålla om när det blåser. Frågan är om det går lika bra med vän som ovän? Många gånger känner jag att de är dem jag vart mest osams med som pushat mig i rätt riktning. Som får mig att vilja ännu mer, vilja visa ännu mer och hur mycket jag faktiskt klarar av. Mina vänner vet ju redan vad jag är kapabel till och tvekar inte!
Men samtidigt, vad definierar en ovän? Är vi inte lite väl gamla för att prata ovänner, bråk och tjaffs? Eller kommer det alltid att finnas? Don´t know! Hur många onödiga bråk hamnar vi inte i genom livets gång? Vi bråkar om de mest oväsentliga i timmar, dagar, månader, år! Herregud, att vi inte bara ger oss? Att vi inte bara skiter i de små saker som bildar så enorma fighter! Fan oss! Fan mänskligheten!
Jag har lärt mig vansinnigt mycket under praktiken. Det handlar inte bara om att torka någon i rumpan, mata någon som inte kan föra skeden till munnen själv, utsätta rygg och ben för fruktansvärd smärta pga alla tunga lyft. Det handlar också om att ge av sitt allra innersta. Försöka att förstå hur andra har det, komma med lösningar och förslag. Lösa konflikter och göra lite vad andra vill och inte bara vad "jag" önskar! Ni vet, ge och ta!
Vi föds, vi formas, vi vill ha ansvar, vi får ansvar, men sen tar ivi nget ansvar för vårt handlande. Vi ljuger (erkänn nu, det gör vi allihop) och de som menar att de inte gör det ljuger allra mest, vi sårar och vi är vansinnigt egocentriska. Allt kan inte alltid bli som just jag vill, inte heller ni!
Vi är stolta, vi är fullmatade med skit från omgivningen att inte förlåta, utan att hata! Jag hatar ingen! Jag tycker mindre bra om saker vissa människor gör. Men borde det hindra mig från att vara en förståelsefull människa som helt ärligt kan tänka att " Ja, vill han/hon göra på det viset så är det dennes beslut. Bara han/hon är lycklig så!"
Hur vore världen om vi levde efter orden:
" Älska, glömma & Förlåta! "
Kommentarer
Trackback
