2008-2009

" Är det inte bättre att du går, du vill ju ändå inte vara här... "
- Madelene sa till sin pappa när hon var 4 år

Jag ser på Stoffe & hur han är som pappa. Hur han behandlar vår Freja och hur mycket han älskar henne! Allt han gör, gör han för oss. Men framför allt för sin dotter. Jag hittade en man som aldrig skulle behandla sin dotter som jag blev behandlad som liten utav min pappa. Som luft! Jag kommer aldrig få de svar jag söker. Som, varför? Tänk om det fanns något sätt att nå fram till honom på. Här är ett blekt försök att få fram mina känslor, men egentligen spelar det ingen roll för han kommer ändå aldrig att läsa det här...

Jag är 4 år, mina föräldrar ska skiljas. Min lillebror har knappt hunnit födas innan vår gemensamma pappa bestämmer sig för att lämna sin familj. Lämna sin familj för någon annan, som då var i samma ålder jag är i nu. Då förstod jag inte. Jag minns bara de dagar han kom för att träffa oss. Suck, han kunde lika gärna ha låtit bli. Han var ju ändå inte där...
Jag blundar och försöker se hur jag själv, ensam i fönstret står och tittar ut mot gården när pappa går sin väg. Mina pippflätor och de många hårspännena kliade. Jag hade gjort ett tappert försök att se sötare ut de dagar när pappa kom. Jag vet inte ens om han såg det, han märkte ju knappt av mig. Tänk om jag hade vart äldre då? Då hade jag kunnat be honom försvinna ur mitt liv föralltid. Han hade ju ändå valt att lämna mig på ett sätt. Skulle han både ha kakan och äta den? Varför fortsatte han att träffa oss, varför gick han inte vidare med den personen han valt framför oss?
 
Jag har många gånger önskat mig tillbaka till den tiden. Då jag stod där ensam och med tårfyllda ögon såg ut genom fönstret. Önskat att jag kunnat gå fram till mig själv och trösta den 4 åriga flicka jag faktiskt var. Gett mig själv en kram och lovat mig själv att det kommer glädje igen. Det kommer kärlek, skratt och fäder som faktiskt inte gör såhär.
Tänk om jag kunde göra det! Då hade jag kanske inte behövt undra i över 17 år om det verkligen fanns äkta kärlek.

Så många gånger har jag försökt att berätta hur jag känner, hur jag har mått och vad jag hade önskat annorlunda. Men aldrig, nej inte en enda gång har han ens försökt att lyssna. Han gör skillnad på mig och mina tre halvsyskon. Även min helbror kommer i skymundan. Vi behöver prestera hundra gånger så mycket för att han ens ska säga: " Bra jobbat, vad stolt jag blir. " Och det gör mig så fruktansvärt förbannad! Jag är trött på att överhuvetaget bry mig...

Men jag antar att det är så. Alla behöver väl en pappa?

Du föds den 4 Juli 2007. I min hand håller jag din pappas hårt. Han gråter och ser på oss båda två. Aldrig tidigare har jag sett sådan lycka. Aldrig någonsin har jag sett en människa älska någon så mycket som då. " Jag älskar er. " När du ligger på mitt bröst, ser in i mina ögon och låter på det mest underbara sätt får jag för första gången veta vad äkta kärlek är!

Jag kommer aldrig ha en pappa som ringer en gång om dagen och frågar hur jag mår. Inte heller en pappa som visar mig hur stolt han är eller hur mycket jag betyder för honom. Det kommer aldrig någonsin att hända.

Men min dotter har och det är det enda behövs!