2008-2009

Den dagen du träffar en person som du senare kommer på att du vill tillbringa ditt liv med & ni flyttar ihop, skaffar barn mm så påbörjar du också ett enormt arbete. Det handlar om att lyssna på den andras önskemål & ideér även om de för dig känns helt skruvade och meningslösa. Det handlar om att ge det där lilla extra för att visa att du bryr dig även om du rent utsagt skiter i det. Det handlar om att ge utan att egentligen kräva någonting tillbaka. Jag tror att det är där det faller för de flesta. Man har sina egna drömmar, visioner och förhoppningar och alldeles för lite tankar om den andres. Varför gör vi såhär mot oss själva och de vi håller av? Varför tänker vi inte lite extra på hur den andra ser på saken, vad han/hon har för åsikt eller vad som skulle betyda mycket för just denne?

Människan är självisk. Vi är flockdjur med en enorm drivkraft att alltid vilja vara överlägsna och fantastiska. Visst bryr vi oss om andra, men ofta finns en baktanke med det hela. Kanske en förhoppning om att när det nästa gång gäller en själv så vill vi bli behandlade på samma sätt. Men varför ska vi förvänta oss detta? Varför gör vi inget för att glädja eller för att se den andra lycklig utan att behöva vinna någonting tillbaka.

Varför ska människan överbevisa sin trovärdighet när det kommer till vissa saker? Varför slår vi vad, sparar msn konversationer för att andra ska kunna se att vi inte farit med osanning. Varför spelar vi in samtal & sparar sms? De som står oss nära borde väl egentligen inte behöva den sorts information för att kunna lita på en? Och om denne behöver det, har man då egentligen hans eller hennes fulla förtroende?

Vi har alla vart där. Vi har baktalat men sedan inte kunnat stå för det. Vi har ljugit om det mest meningslösa för att framtställa oss själva som den största ängel och tröstat någon för att sedan önska tröst tillbaka. Återigen, varför förvänta sig samma handling tillbaka? Why don´t we just go with the flow?

Tillsammans har människan byggt upp ett samhälle. En teknisk värld & nått stora framgångar. Vi botar fler sjuka än någonsin & skänker oändliga summor till välgörenhet. Men vårt sammarbete blir också sämre och sämre. Barnen som en dag blir vuxna kommer få lappa ihop den värld vi så sakta men säkert förstör. Den värld våra förfäder byggt upp kommer raseras då vi väljer vår egen lycka framför sammarbete och starka relationer. Vi tar för lätt på det som borde prioriteras. Vår värld, varandra & barnen!

Varför står vi handlingdförlamade om en människa blir misshandlad på gatan? Varför gör vi ingenting utan fortsätter att gå. Vi ser oss inte om & skulle vi mot all förmodan göra det så är det vår nyfikenhet som styr oss. Människan kommer inom en snar framtid vara en enskild individ, med alldeles för själviska och oengagerade tankar.

Att bara ta en ensam gammal dam i hand och leda henne över vägen ger henne livsglädje och får henne att känna lycka. Men istället rusar vi över gatan för att skynda till något vi prioriterat i första hand. Varför är vi inte mer samspelta?

Vakna världen!